gabriellas

på träningen i torsdags med laget så hoppade vi hopprep, och skulle göra lite övningar på ett ben. 

Då bad Marcus, min tränare att jag och Sara skulle gå av (vi båda har främrekorsbandsskador) för att inte riskera att skada våra knä... vi fick då gå till sidan och göra lite egna övningar istället för med hopprep. 

FAN tänkte jag, jag vill ju kunna göra allt som alla andra gör, jag vill inte att jag ska bli tagen åt sidan pga av mitt knä, jag är ju FRISK nu!?  inte mer med det, allt annat är jag ju med på.. 

 

kom till träningen i fredags i skolan, för det första trivs jag inte riktigt än, eftersom jag är den enda tjejen och är typ omringad av massa vältränade killar. men det blir absolut en utmaning och jag har gett mig fan på att genomföra denna.. 

vi skulle ut och springa för att idrottshallen renoveras och är inte helt klar än. 

jag var snuvig och helt slut efter en vecka fylld med 5-6 träningspass. min kropp är inte van vid det än, men det kommer väl antar jag! 

jag stannade istället kvar och hoppade massa hopprep, när de andra värmre upp med löpning. Sedan kom de tillbaka och då skulle vi göra övningar med varandra, 2 och 2. 

övningen gick ut på att man skulle hålla i ett av varandra ben(fot) och sedan hoppa på ett ben runt i en cirkel, detta är sjukaste träningen för knäet och speciellt sabiliteten i knäet som jag har rehab tränat i 1år och 8 månader om inte mer...! 

jag hoppar runder på höger ben, går utmärkt! och så vänster, det går också bra, men plötsligt så bara viker sig benet under mig och knäet viker sig utåt och det knakar. 

jag blir fruktansvärt rädd, bryter ihop. tankarna snurrar i mitt huvud ... 

inte en gång till 

jag orkar inte gå igenom detta en gång till 

jag vill inte jag vill inte jag vill inte

jag som nyss kommit igång så bra med min kost och träning 

jag som börjat tappa i vikt och verkligen är på gång

jag som ska döma imorgon

jag som skulle springa beeptestet i helgen för att se om jag orkar 

ååååh... jag vill inte! 

när man redan har gått igenom allt en gång så var detta ett mardrömsenarie. 

JAG VILL INTE EN GÅNG TILL! 

FAAAAAAAAAAAN. 

Kent lindade knäet och jag grät och grät och tankarna bara snurrade... 

men jag drog upp skitet och tänkte, jag ska fan gå! (det kunde jag inte sist) 

och jag kunde gå HELT UTAN problem. hmm tänkte jag.. 

vafan är detta!? det knakade och bara försvann under mig och ändå kan jag gå? 

jag duschade, och hade inga problem med att ta på mig byxor... 

gick i trappor, helt utan problem.. 

hmm.. 

det gjorde lite ont på utsidan, mamma kom och skulle hämta min väska så jag slapp bära runder på den... 

jag skulle inventera på Willys på kvällen och det tyckte såklart mamma och pappa inte var någon god idé. 

FAN HELLER! jag ska visst inventera! jag kan detta, jag SKA. och jag är satans envis i dessa lägena, och det har man blivit med tiden när knäet var skadat, man måste ge sig fan på vissa saker på att kunna klara det. 

efter jag hade slutat skolan 16.45 så staplade jag mig upp mot Willys och inventerade hela kvällen från 17-21.30, det gick hur bra som helst och jag vet inte vad som faktiskt har hänt med mitt knä? 

 

Men nu är det rehab MINST en gång i veckan och sedan ska detta göras hemma, för jag tänker inte gå igenom detta en gång till. 

Åker kanske in till en kanonduktig sjukgymnast i Lund på tisdag om jag inte känner någon skillnad då. 

 

ååh detta är så jobbigt, jag som verkligen har kämpat för att komma tillbaka till min handboll och idrott och så får man sådant bakslag, det gör så ont i hjärtat och jag blir så himla ledsen för allt man har kämpat för bara försvinner på 1 sekund. 

MEN 

Får se framåt nu och hoppas på att det "bara" är yttreledbanden som blivit lite uttändja eller något, helst att det inte är något fel ALLS. 

 

 

Så denna positiva vecka slutade i kaos... 

 

Idag ska jag döma handboll och sedan ska kvällen spenderas med världens bästavän.