FREDAG 10 FEBRUARI
Idag är det 17 månader sedan mitt främre korsband i knäet gick av, det är 1,5 år utan handboll, utan att få göra det jag absolut älskar mest av allt.
Den 10 september 2010 är den dagen som förändrade mitt liv.
Jag blir så deprimerad av att ens tänka tanken, det har varit en kamp mot mig själv till 100%. Det är INGEN annan som kan göra det eller kunnat göra det bättre.
Jag blir så deprimerad av att ens tänka tanken, det har varit en kamp mot mig själv till 100%. Det är INGEN annan som kan göra det eller kunnat göra det bättre.
.
Bollen låg helt enkelt i mina händer och det var upp till mig att se till att kämpa och ge allt för att komma tillbaka till min älskade sport igen. Det var helt enkelt upp till mig att bestämma vad jag ville.
.
När jag åkte ambulansen in till Slagelse syghus i Danmark så grät jag floder, jag var så ledsen för jag insåg att det var allvarligt och att något i knäet verkligen var F E L!
Jag blev röntgad och undersökt av en Överläkare, utlänsk. Röntgen visade ingenting, eftersom röntgen bara visar om ben är brutet osv... Jag fick då reda på att allt var bra och att knäet var "stukat" detta uttryck förstod jag inte riktigt men jag tog det och tänkte fine, jag fixar det. Läkaren sa att jag kunde börja träna igen om 1 vecka.... EN vecka har nu blivit 1,5 ÅR.
Jag grät floder bara när han sa det, vi hade precis kommit till träningläger i danmark som jag såg framemot så mycket eftersom jag kunde prata med de vi skulle träna med och allt så, jag var så förväntansfull. Jag blev så ledsen...
När vi kom hem kändes det fortfarande konstigt så jag åkte till ortopedmottagningen på sjukhuset i Lund. Till en super duktig sjukgymnast, Örjan. Han undersökte mitt knä och sa direkt, ditt främre korsband är av.
Detta var alltså på tisdagen och jag hade skadat mig på fredagen och fått de tidigare beskedet.
Plötsligt blev det myyycket allvarligare än jag förväntat mig, jag frågade Örjan förvånat vad det innbar, han berättade att jag eventullt skulle få genomgå en operation och sätta ihopa det, och detta skulle ta mellan 1-2 ÅR.
Jag blev totalt chockad och gick från de besöket mer eller mindre tyst, med öppen mun.
Jag fattade ingenting!!!
Menade Örjan att jag inte skulle få träna på 1-2 ÅR. Är han helt jävla galen, vafan tror han?
När jag kom ut i bilen föll allt och jag bröt ihop, fyfan. Jag började inse vafan jag hade framför mig och vad jag skulle gå igenom. I skrivandets stund nu, så rinner tårarna...
Jag började inse vad jag kommer missa, SM, turneringar, "derby"matcher, läger, träningar, FAAAAAN ALLT GICK I KRAS!
.
Jag fick remiss till magnetröntgen som skulle säkert fastställa vad som var trasigt i mitt knä. mycket riktigt så hade Örjan rätt. Främre korsbandet var HELT av. Fick remiss till sjukgymnast och fick även kallelse till ett besök med kirurgen som skulle komma att operera mig, Ianis.
Hanspeter, världens bästa sjukgymnast. Han peppade mig, kämpade med mig och hjälpte mig otroligt mycket i början. Han var den som fick mig att se ljuset långt där borta på andra sidan. Det var han som tjata på mig och som aldrig gav upp. Tack vare honom är jag här idag, utan honom tror jag inte jag hade kommit halvväg ens.
TACK VÄRLDENS BÄSTA.
Operationen skedde sedan den 17 april 2011, i Trelleborg. Då Ianis opererade mig, operationen gick jättebra förutom att han hittade skador på menisken som han också fick fixa till. Skador som kommit efter min MR eftersom jag var dum och var med och tränade även om jag inte fick det, och då vek sig knäet igen. Dum som man är.
Iallafall så kom jag hem, smärtan går alltså inte att beskriva, morfin och massa starka smärtstillande räddade några dagar där efter, men 2 dagar efter operationen så skulle jag börja göra rehab övningar och snabbt började jag gå på benet igen och det tog nog inte mer än 2 veckor sedan hade jag även släppt kryckorna. Nu gick det snabbt...
.
Idag sitter jag här, ännu inte fått börja träna handboll fullt ut, jag är 10 kg tyngre och är så jävla trött på att träna rehab.
Jag har i 1 år inte fått lov att cykla, springa, knappt gå längre turer. INGENTING vilket har resulterat i min viktuppgång, som jag förhoppningsvis kommer tappa igen när jag får gå för fullt.
Jag kämpar med mitt knä samtidigt som jag kämpar med min vikt. TUFFT men värt det eftersom allt ger underbara RESULTAT i slutändan.
allt för mig idag, bjuder på bilder.
PUSS
Kommentarer
Postat av: Maria - mamma till Liam ☆
jag spelade handboll i tio år :)
Trackback
