gabriellas

JAG VILL BARA VARNA KÄNSLIGA TITTARE DÅ DET KOMMER KOMMA UPP OTÄCKA BILDER NU!

Det var den 10 September 2010. Vi skulle iväg på träningsläger i Danmark, Ringsted. Vi såg alla fram emot det, ny tränare och nya möjligheter. Det skulle bli en härlig helg med massa träning och bra träningsmatcher.

Nu efteråt så kändes väldigt bra och en väldig tur att min mamma var med på detta lägret. Vi börjar träningen när vi kommer dit, fredag kväll. Jag hinner värma upp, passa lite boll och jag var så förväntans full, de va duktiga tjejer och jag hade fördelen att jag kunde prata danska med allihopa så jag så verkligen fram emot denna helgen!

Skulle göra en positions träning, Marcus vår då nya tränare hjälpte mig. Jag skulle hoppa "bock" så över en annan tjej som står böjd. om ni vet? och när jag landa skulle jag ta emot en passning och sedan skjuta på mål. Marcus kom fram och skulle titta när jag gjorde detta. och jag tänkte "nu jävlar ska jag visa att jag kan och visa att jag är duktig!" Så skulle jag aldrig ha tänkt! Jag hoppar över, nog de bästa hoppet jag gjort. När jag landar så känns det som min fot sitter kvar i golvet och knäet går helt åt det andra hållet.. Den mest otäcka känslan jag varit med om!(ni som själv varit med om detta förstår mig i detta!)

Jag trillar ihop på golvet, jag fattar inte riktigt vad som hänt. De enda jag skriker är .. mitt knä.. mitt knää...!

Min tränare får upp mig på benen, han hade då lindat mitt knä med is och bandage. Jag kunde stötta på det och gå lite försiktigt med hjälp. Mamma kom och försökte få mig att gå, marcus försökte också.. Han tryckte och kände. Denna smärtan går inte att beskriva, och jag skämtar inte. Den är sjuk!

Jag försökte gå lite och det gick faktiskt hyfsat, jag grät och grät. Jag var just då mest ledsen över att jag fattade att jag missade resten av denna roliga helgen. Jag förstod att jag inte skulle kunna vara med.

Nästa problem uppkom ganska snabbt då jag fick smärt perioder, dvs att jag fick perioder där smärtan var helt sinnes sjuk. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Mamma frågade mig flera gånger om jag verkligen hade så ont, ja sa jag.. Hon frågade mig säkert 10 gånger innan hon och Marcus bestämde sig för att ringa SOS. Mamma tvekade eftersom hon själv jobbar inom sjukvården och tyckte att det var lite onödigt att lösa en resurs på att hämta mig som knappast hade ont, men jag kände ju att något verkligen var fel.

Det skickades då en ambulans till mig, och som tur var kunde min mamma prata med SOS på danska!

Det dök aldrig upp någon ambulans, idrottshallen blev allt mer tom och alla började försvinna där ifrån, där satt jag med mitt knä och visste mer eller mindre inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

Då visade det sig att den ambulansen som hade skickats till mig hade fått ett prio 1 larm, hjärtstopp. Men efter ca 30 minuter så kom en ambulans till mig.

Det var lite roligt också, det var en manlig och en kvinnlig ambulanssjukvårdare. De hade diskuterat fram och tillbaka om vem som skulle vara med mig där bak i ambulansen eftersom de hade fått reda på att jag var svensk, och de var oroliga för att vi inte skulle kunna prata med varandra.

Men så fort de hörde att jag pratade danska så blev de överlyckliga och all spänning släppte. Killen som var med mig och min mamma i ambulansen var riktigt snäll.

Väl inne på sjukhuset så gick allt faktiskt ganska snabbt. Fick prata med en sjuksköterska, hon skickade mig på vanlig röntgen. LÄGG MÄRKE TILL ATT JAG INTE FICK NÅGOT SMÄRTSTILLANDE ÖVER HUVUDTAGET!

När de skulle röntga mig så fick åka i svettiga träningskläder genom halva sjukhuset kändes det som. Men väl på röntgen så kändes det som om de misshandlade mig. Tog hårda tag och brydde sig inte ett dugg om att jag hade så ont som jag hade, för jag visade det inte som jag nu efteråt kanske borde ha gjort!

 

När jag kommer tillbaka så tittar en ÖVER läkare på mitt knä och konstaterar att ALLT ser bra ut och att knäet ärSTUKAT och jag kan börja träna igen om 1 vecka. En vecka blev.... 1,5 ÅR!

Jag kunde knappt gå och jag fick inte ens ett par kryckor från sjukhuset för jag hade inte brutit något. MEN HALLÅ är ni sjuka i huvudet??

Nu efteråt tackar jag gudarna för att min mamma och jag kan danska så.. jag fick börja fejk gråta för att de skulle ge oss några, de var tydligen besvärligt för vi bodde i sverige. IDIOTER med stora bokstäver skulle jag vilja säga.

Väl med kryckor så var klockan närmare 23.00 tiden och vi åkte tillbaka till Ringsted, mormor&morfar kom och körde oss dit. BÄSTA

Såhär såg mitt knä ut när jag blev hemskickad från sjukhuset i Slagelse, Danmark.

 

Vi fick sen reda på av Ringsteds tränare att det sjukhuset hade väldigt dåligt ryckte och han tyckte att jag skulle kolla upp det när jag kom hem till Sverige också. På tisdagen så åkte jag till Lunds sjukhus och kollade mitt knä på ortopeden, där en sjukgymnast, Örjan. han tittade, kände och tryckte på mitt knä. Han sa direkt: detta är att främre korsbandet i knäet har gått av. Han förklarade vad det innebar men att jag var tvungen att genom gå en magnetröntgen för att säkert kunna fastställa vad det var för knasigt med mitt knä.

14 dagar senare fick jag göra en MR, och mycket riktigt så var det främre korsbandet i knäet som hade gått av helt. Jag fick sedan dag 1 jag var hos Örjan, så fick jag remiss till Carema här i Eslöv och där jag hade min underbara sjukgymnast, Hanspeter. Jag fick efter 3 månader komma till en ortoped som skulle avgöra om det blev operation eller inte. Han försökte övertala mig med att sluta att spela handboll helt och hållet. men nejnej! nu är det gabbi vi snackar med, ALDRIG i mitt liv att jag lägger handbollen bakom mig så snabbt utan att ens försöka. IKKE!

Så de blev då bestämt att jag skulle genomgå en operation och allt vad det innebär. Jag fick vänta 7 månader efter min operation.

 

Innan min operation i Trelleborg, en väldigt förväntansfull tjej! och mamma =)

bild på ärret, med stygn!

och en bild på ett ärr som läkte väldigt fint, utan stygn!

 

 

Den 19 April så tog vi bilen ner till Trelleborg och checkade in på sjukhuset, blev opererad.

ALLT här emellan bestod av rehab rehab och återigen rehab, konstant rehab träning!

Vilket jag ganska snabbt tröttnade på och tyckte var tråkigt att göra varje dag. usch vad tråkigt! Men TVUNGET!

Operationen säger jag inte så mycket om, finns inte så mycket. Men lägger upp några bilder som ni säkert glatt kommer skratta åt! =) haha.

NU har det gått snart 8 månader efter min operation. Och jag får tidigast börja 9 månader efteråt, så SNART SNART SNART är jag tillbaka!

 

Att inte ha kunnat träna handboll på så länge, det är ofattbart i mina ögon. Tiden har gått väldigt snabbt men i perioder har den också gått sjukt långsamt och det är det som har varit så fruktansvärt jobbigt. Det är så segt att bara gå runder med ett trasigt knä och inte se någon utveckling. Det gör en så deprimerad.

Några månader efter mig så blev Sara, i laget skadad exakt likadant, så vi har kämpat på och peppat varandra hos sjukgymnasten. Så de har ändå varit LITE positivt att ha stöd och gemenskap hos Hanspeter även om det absolut inte är roligt att ha två sega och långsamma skador i samma lag!

LOVE

gabbi